För mer än 20 år sedan påbörjade jag akademiska studier. Jag läste till civilingenjör i Datateknik. Efter halva studietiden gjorde jag ett års avbrott i studierna för att utföra min värnpliktsutbildning till sjukvårdare i marinen vid amfibiekåren samt flottan. Just det året, fyllt av personliga fysiska och psykiska påfrestningar, teori och praktik av både extrem gruppsykologi och intensiv vårdpraktik på civil akut, ambulans och operation inser jag nu i efterhand var en erfarenhet sprängfullt av insikter kring vad digital teknik har att erbjuda för människan i samhället. För – det som min akademiska utbildning inte kunde förmå mig att förstå – är att all (och jag menar ALL) teknisk (digital) utveckling bottnar i ett mänskligt behov som vi har till uppgift att stilla. Om det så är en känsla av arbetseffektivitet för vårdpersonal, underrättelse för säkerhetspersonal, trygghet för föräldrar eller nyfikenhet för forskare, så är dessa mänskliga förmågor alltid något som vi idag kan med digitala hjälpmedel förstärka och förbättra. För det är så vi skapar värde. En varm känsla, ett wow. Så – hur testar vi – hur kvalitetssäkrar vi gentemot en känsla, hur mäter vi vårt digitala systems förmåga att generera värde? Jag läste många kurser för 20 år sedan, men ingen som berörde detta ämne.
